Modelljobb i Tokyo?!

Idag gjorde jag en superläskig och ”nära-på-att-skita-ner-mig”- grej! Jag var en på en audition för ett modelljobb. AAHHH!! Något jag aldrig tidigare gjort. Klädmärket var brittiska Margaret Howell. Inget jag hade hört om men som tydligen är stort här i Japan.

Och hur hamnade jag där då kan man fråga sig? Jo, jag blev faktiskt uppraggad i en park av en japanska som kom fram och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp som modell. Jag var tveksam först men efter att hon visat lite bilder på från deras hemsida tänkte jag att det kanske kunde vara lite kul att prova. Kläderna på bilderna var enkla, raka och hade androgyna drag. Det gillade jag. Modellerna såg osminkade ut och hade något udda och awkward över dem. Och jag är ju ganska awkward jag med mina långa armar och spretiga kropp.

Så jag tackade ja och fick en tid och plats för audition.

När jag kom dit blev jag placerad på en stol bredvid andra potentiella modeller. Där satt jag en stund och väntade på att någonting skulle hända. Jag var nervös och kände hur hjärtat rusade iväg. Än så länge hade jag inte fått någon förklaring om vad som faktiskt skulle hända.

Stylisten började rota bland kläderna för att ta fram olika outfits. Jag fick ett par gråa byxor, en stickad kofta, en stor och tung jacka och ett par svarta kängor. En kille började fotografera några av de andra modellerna, en och en med en liten digitalkamera. Det blev min tur. Fotograferingen tog inte mer än tio sekunder. Jag bytte om till mina vanliga kläder och återvände till min stol.

Var detta allt? Skulle det inte hända något mer?

Efter att ha utbytt några få och förvirrande ord med en av ”bedömarna” förstod jag att det hela var färdigt. Jag lämnade byggnaden utan att veta hur det hade gått eller ens om de skulle höra av sig.