I natt drömde jag en mardröm. Det var min första dag som praktikant på ambassaden och jag stod vid kopiatorn för att kopiera massa viktiga ambassadpapper. Men problemet var att jag inte hade den blekaste aning om hur apparaten fungerade. Jag tryckte på alla knappar jag kunde hitta, drog och ryckte i lite sladdar, men ingenting hjälpte. Jag kände paniken greppa tag i mig och hur svetten började rinna längs ryggraden. Jag skämdes av bara tanken av att någon skulle få syn på mig. Det skulle bli århundradets skämt. Helt klart. ”Kommer ni ihåg den där praktikanten som inte visste hur man använder en kopiator? HA-HA. IQ-fiskmås!”
Och så plötsligt stod han där, diplomaten, min handledare och beskådade hela den pinsamma The War Against the Machines- situationen jag befann mig i. Nu är det klippt tänkte jag och blev alldeles illröd i ansiktet av skammen som slog över mig. Jag var avslöjad. Han hade synat min bluff. Jag platsade inte där. Jag var sämst.
”Behöver du hjälp?” frågade han.
”Eh, ja… kanske. Jag förstår inte riktigt hur denna fungerar” svarade jag utan våga att möta hans blick i rädsla av att besvikelsen jag skulle finna där skulle borra ett djupare hål i min redan söndervittrande fasad av självsäkerhet.
Han kom fram till mig, tryckte på rätt knapp och kopiatorn började arbeta.
”Så där ja, nu händer det grejer” sa han.
”Tack så mycket” sa jag och vågade denna gången titta honom i ögonen.
Han gav mig ett leende och sa: ”Ingen fara. Och du, det här kommer gå hur bra som helst. Du behöver inte vara nervös, jag lovar.”
Sen vaknade jag.
Om fem dagar är det dags – då börjar min praktik på Svenska ambassaden i Tokyo. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös.
Jag i formella kläder och oslagbart självsäkert ”leende”…
Som ni ser på bilden så provade jag idag min ambassadoutfit. Anmärksningsvärt är även (som tillhörande den strykfria generationen) att jag strök min vita skjorta. Jag strök! Med ett strykjärn alltså! Herregud, jag bara håvar in vuxenpoäng här.
Kontorsskorna fick jag hitskickade från Sverige, en julklapp från min storasyster och föräldrar. De hade tydligen läst inlägget om mina svårigheter att hitta passande skor här i Japan, så de bestämde sig för att skicka ett par! De är så underbara. Så här löd julklappsrimmet till skorna som min syster skrivit:
Utan dessa nedanför vaden,
kan du ej gå på ambassaden.
Vi tycker dessa är nice,
och förhoppningsvis i din size.
De är inte för japaner,
utan för såna som oss med fötter som elefantstora bananer.
Men först, innan jag ska klampa in på ambassaden i mina elefantstora bananfötter, så är faktiskt en resa till Seoul inbokad. Jag och Larv flyger i morgon för att komma tillbaka på söndag. Ja, någon måste ju ta på sig ansvaret att kolla upp ursprunget till Gangnam Style to see what the real fuss has been about eller?
lettersbyfrida 