Han bodde i lägenheten ovanför vår. Amerikanen som drev oss till vansinne. Jag träffade honom aldrig. Fick aldrig chansen att se hur han såg ut. Så jag kan väl inte direkt påstå att jag kände människan. Trots detta förstod vi snabbt att hans vardagsrutiner inte var förenliga med våra.
Han började ofta dagen med att ramla ur sängen. Ett bra sätt att vakna på, tyckte han kanske. Bokstavligen good morning in your face liksom. Brakljudet som medföljde dessa brutala störtlandningar i golvet verkade även som ett effektivt sätt att få väckt sina sovande grannar. För att försäkra sig om att inte fanns en enda granne som fortfarande befann sig i den så härligt fluffiga och rosa drömvärlden var han ofta hygglig nog att plocka fram ”drömdödarmaskinen” – i folkmun kallad dammsugaren. Uppenbarligen gillade han att dammsuga (hur sjutton kan man gilla det egentligen?!). Gärna flera gånger i veckan (DET KAN OMÖJLIGT HINNA BLI SMUTSIGT PÅ ETT DYGN!). Helst klockan sju på helgmorgonar (skjut mig).
Långa och sena promenader runt i lägenheten var också någonting han uppskattade. Vi misstänkte att han var ganska tung då vårt tak, hans golv, gav ifrån sig ett högt och ansträngt *KNAK* vid hans varje steg. Till och med lampan i taket skakade i protest.
Han tillhörde även den kategori av människor som anser att klockan 01:00 på natten är den absolut bästa tiden på dygnet att ring upp alla i ens kontaktlista. Och förmodligen led alla personer han pratade med av allvarligt nedsatta hörselförmågor då han sällan avvek från ett extremt högt tonläge.
Vissa nätter hörde vi också när han hade damer över på besök. Även denna sociala aktivitet, om än mer fysisk i sin karaktär, var något han gärna gjorde högljutt.
Och så kom dagen då jag fick nog.
Jag hade precis kommit hem från jobbet och hittat pojkvännen helt utslagen i sängen efter nätter med dålig sömn. Jag hade själv hinkat i mig mängder med kaffe på jobbet för att i ett vaket tillstånd ta mig igenom dagen.
Om min (typiskt svenska) egenskap av konflikträdsla hade fått bestämma hade jag nöjt mig med att lämna en arg och anonym liten lapp. Dock insåg jag hur fruktansvärt mesigt detta skulle vara och att det skulle finnas en risk att underskriften ”anonymous” felaktigt skulle kunna associationes med världens mest fruktade näthackarliga. Det fanns alltså inget annat alternativ än att gå upp dit och knacka på dörren och möta amerikanaren face-to-face. Jag hade ju trots allt övat in vad jag skulle säga hela vägen hem från jobbet.
Med bestämda steg klampade jag uppför trappan och knackade på hans dörr. Han öppnade och jag släppte bomben.
”Hi, I’m Frida and I live with my boyfriend in the apartment just below yours…” ”… Very thin walls…” ”…even our lamp is shaking…” ”…loud noices…”
Någonstans mot slutet av min predikan hittade han en lucka för att flika in med ”Oh I am very sorry about last night. We came from the airport yesterday and moved in late in the evening, so we are sorry about all the fuzz.”
”Wait. You just moved in? Yesterday?” Sa jag förvånad.
”Yes, yesterday”.
Pinsamt. Jag hade precis skällt ut fel snubbe. Amerikanen hade precis flyttat ut, flytt landet när han hade chansen. Den jäv*ln. Stackars denna nyinflyttade kille vars första kontakt med sina grannar började med en utskällning. Kanske borde ha kört på lappen ändå.
Trots att amerikanen försvann ur bilden så har vi nu flyttat (den nya grannen visade sig vara en jobbig liten lort även han)!
Vårt nya boende i Tokyo. Ett sharehouse utan högljudd amerikan och med terass.
Ute på terassen tillsammans med två saker jag är mycket nöjd med: mina mysiga tofflor och mina håriga ben! I försök att kravla mig ur samhällets kvävande tvångströja om onaturliga kroppsideal har jag lagt ner kampen mot en hårväxt som är mig naturligt given.
Och för er som undrar hur jag såg ut när jag tog denna fantastiska benbild så såg jag ut såhär:
lettersbyfrida 
Du är så jävla rolig!